”Jag kände kniven mot min strupe och trodde jag skulle dö”

Hur står det egentligen till . med den psykosociala arbetsmiljön inom svensk tandvård? Tandsköterskan kan i detta nummer presentera statistik som visar att antalet anmälda fall av hot och våld nästan fördubblats på tre år. Dessutom tenderar fallen av mobbing, hat och konflikter på jobbet att öka. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa. Här möter du några av dem.

Foto: Niklas Maupoix

– Jag kände kniven mot strupen och hann tänka: nu dör jag.

Tandsköterskan Valbone Krasniqi jobbar på Folktandvården i Bergsjön i Göteborg. Hon gick igenom en verklig mardröm när kliniken rånades av en desperat, knivbeväpnad man.

Hennes berättelse är ett av alltfler exempel på hot och våld, mitt i vardagen.

Det började som en helt vanlig måndag, starten på en ny arbetsvecka. I ett ögonblick förändrades allt.

Valbone Krasniqi, tandsköterska sedan 17 år, arbetade i ett behandlingsrum med dörren öppen när hon såg en man med påse på huvudet i korridoren utanför.

– Först trodde jag att det var något slags skämt. Sedan såg jag den stora kniven.

Mannen hade lyckats tränga sig in från väntrummet samtidigt som en tandsköterska passerade genom den kodlåsta dörren. Han föste henne framför sig, mot receptionen och kassaskåpet.

Receptionen låg mittemot det rum där Valbone befann sig, den hotade kollegan lyckades fånga Valbone med blicken och mimade ordet ”POLIS”.

– Då sprang jag mot chefens rum. Men i korridoren utanför mötte jag henne tillsammans med en höggravid receptionist, som redan larmat chefen sedan hon sett mannen bete sig märkligt i väntrummet.

– I samma ögonblick hörde vi skrik från receptionen.

Den hotade tandsköterskan, nu skräckslagen, försökte förklara för rånaren att hon inte kunde öppna kassaskåpet, att hon inte hade nycklarna.

Nycklarna fanns i fickan hos den gravida kollega som redan lämnat receptionen och nu stod med Valbone och klinikchefen en bit bort.

– Min hotade kollega ropade till oss: ”Ge mig nycklarna!”. Då tog jag dem från min höggravida kollega och gick fram och överlämnade dem.

Rånaren tvingade Valbones kollega att låsa upp kassaskåpet, ett slags dokumentskåp. Situationen blev verkligt dramatisk när pengarna ramlade ur skåpet och hamnade på golvet.

– Då tog rånaren mig som gisslan, kan man säga. Han ställde sig bakom mig och satte kniven mot min hals, berättar Valbone.

Samtidigt beordrade han två anställda att plocka upp pengarna och lägga dem i en påse.

– Den ena kollegan var i ett sådant chocktillstånd att hon inte klarade att hjälpa till. Hon blev som förstenad, minns Valbone.

Där fanns närmare 10 000 kr i olika valörer, många 20- och 50-lappar. Så det blev mycket att plocka upp, det tog tid.

När pengarna väl plockats upp började rånaren röra sig runt i rummet med Valbone framför sig, hela tiden med kniven mot hennes strupe. Han ville se om där fanns något mer värdefullt, som tandguld.

Då upptäckte han safety-boxen.

– Han krävde att vi skulle öppna den. Och då tänkte jag: nu dör jag, nu dör vi alla tre. För jag visste ju att vi inte kunde öppna det skåpet.

För att öppna den tunga, armerade safety-boxen krävs två nycklar. Vaktbolaget har den ena, kliniken den andra – och de måste sättas i samtidigt för att få upp luckan.

– Vi försökte förklara det för rånaren, men han verkade inte förstå.

Efter en lång palaver, hela tiden med kniven mot Valbones strupe, gav han till slut upp försöket, släppte taget om Valbone, tog påsen med pengarna samt nycklarna, gick ut ur rummet och försökte låsa dörren utifrån.

– Samtidigt satte vi på säkerhetshakarna på insidan, för vi ville ju inte att han skulle kunna ta sig in till oss igen, säger Valbone som då hade haft kniven mot strupen i närmare tio minuter.

– Men det kändes som en evighet. Jag kommer aldrig att glömma skräcken.

När rånaren tog sig ut från kliniken skuggades han av klinikchefen, som hade kontakt med polisen i sin mobiltelefon. Han sprang mot Rymdtorgets spårvagnshållplats och hoppade på en vagn som rullade iväg.

Under flykten filmades han av övervakningskameror, både på torget och på spårvagnen. Eftersom han inte längre hade påsen på huvudet identifierades han lätt och polisen kunde gripa honom samma kväll.

När det blev dags för rättegång var Valbone nyckelvittne.

– Jag var tvungen att titta rakt i hans ögon. Det var obehagligt.

För att komma över chocken har hon och arbetskamraterna haft en hel del psykologsamtal.

– De har varit till stor hjälp. Idag känner jag mig trygg, även om det som hände etsat sig fast i minnet.

 

Björn Hultman