Gällande kollektivavtal för de privatanställda tandsköterskorna sträcker sig från 1 juli 2017 till 30 juni 2020. Till skillnad från avtalet på den offentliga sidan ska lönerna följa industrinormen, med cirka två procents lyft per år. Men det betyder inte att alla får högre lön. Procentsatsen läggs ut på varje arbetsplats, potten fördelas inte nödvändigtvis lika bland dem som jobbar där.

Det kan lätt bli känsligt: de flesta på den privata sidan jobbar på mindre kliniker, vanligast är två anställda tandsköterskor.

– Arbetsgivaren kan välja att lägga ut hela potten på den ena och noll på den andra. Men riskerar då en tråkig stämning på kliniken, säger Gunilla Krieg.

– Men på arbetsplatser med tio eller femton tandsköterskor har arbetsgivaren större möjlighet att fördela, så att några får ett lägre lönelyft och andra ett högre.

Lönespridningen är större på den privata sidan än på den offentliga, men Gunilla Krieg tycker ändå att den ändå är i minsta laget.

– I andra yrkesgrupper anslutna till Unionen ser vi löneskillnader på 15 000 till 20 000 kronor. Så är det inte alls bland tandsköterskorna, där vanliga löneskillnader är 5 000 till 6 000 kronor.

– Min uppfattning är att den behöver öka, men inte hur mycket som helst. Blir den över 10 000 i månaden för samma jobb skapar det spänningar.

Hon menar att löneutvecklingen för medlemmarna varit stark de senaste åren.

– Ser vi på hela lönestrukturen är tandsköterskor en av de få grupper som höjt lönen mer än industrinormen. Det beror på att man får upp lönen när man byter jobb, och många byter jobb just av den anledningen.

2015 tjänade den lägst betalda fjärdedelen mindre än 25 300 kr/mån och den högst betalda över 28 260 kr/mån. 2016 var motsvarande siffror 25 970 respektive 29 130 kronor – en lönehöjning på 670 respektive 870 kronor.

Löneglidningen, som fortsatt 2017 och 2018, märks framförallt i storstäderna där personalomsättningen är som störst. Där är också ingångslönerna högre.

Att betala 22 000 kr i ingångslön till en nyutbildad tandsköterska i Stockholm, som i fallet Carolin Uotinen, anser Gunilla Krieg är helt orimligt:

– Jag tycker man har rätt att begära 24 000 när man gått tre terminer på Yrkeshögskolan och ska ha ett kvalificerat jobb med ganska mycket ansvar.

Kollektivavtalet stadgar en lägstalön, men nästan alla får en högre ingångslön. Ändå finns en grupp som till och med ligger under den nivån. Mer än 500 privatanställda tandsköterskor jobbar på arbetsplatser som saknar kollektivavtal.

– Där finns ingen gräns för hur låg lönen får vara, vilket vissa arbetsgivare utnyttjar. Vi vet att det finns tandsköterskor, bland nyanlända till Sverige, som tjänar så lågt som 15 000 kronor för ett heltidsjobb, säger Gunilla Krieg.

– Problemet är att arbetsgivarna kallar dem för tandsköterskor, trots att de inte gått någon utbildning eller har en utbildning från ett land utanför EU. Tandläkaren lär i praktiken upp dem själv.

Den som jobbar så mister också möjligheten att byta arbetsplats då man inte har en utbildning som är attraktiv på arbetsmarknaden.

– Förutom att lönen ofta är låg ska man också tänka på att man kanske inte får någon tjänstepension och är helt oförsäkrad, påpekar Gunilla Krieg.

Utöver tandsköterskor organiserar Unionen ”övrig tandvårdspersonal”. Däremot inga med titeln tandvårdsbiträde. Varför?

– Vi använder inte den titeln i statistiken för att de är för få. Istället har vi fått igenom att en utbildad tandsköterska har en högre lägstalön än övrig tandvårdspersonal.

Men outbildade, som åtminstone delvis gör tandsköterskans jobb, är alltså välkomna som medlemmar?

– Ja, vi tycker att det är helt rimligt att arbetsgivaren till exempel tar in en receptionist som inte är utbildad tandsköterska. Detsamma gäller tandvårdsbiträden.

Hur stor ska löneskillnaden mellan grupperna vara, enligt Unionens uppfattning?

– Det är upp till arbetsgivaren. Vi har förhandlat fram en skillnad på cirka 2 500 kronor i månaden.