Det fanns många åsikter . om vad en tandsköterska skulle syssla med i början på 1900-talet. En del ville se henne som den tidens tandhygienist, enligt amerikanskt mått. Men efter en intensiv debatt i branschen begränsades arbetet till ”åtgärder utanför munnen”.
I början på 1900-talet fanns det cirka 300 tandläkare i Sverige . Många hade tandsköterskor eller kliniksystrar som de ofta kallades. År 1922 redogjorde tandläkaren Hugo Hammarlund för klinikbiträdets arbetsuppgifter och för erfarenheter från skoltandvårdskliniker i Stockholm. Han menade att kliniksystern (OBS! nu använder han ordet kliniksyster): ”skall, utom iordningställande av kliniklokalen före och efter arbetstidens slut, föra alla journaler, laga att patienterna finnas i tillräcklig mängd, övervaka all tandborstning, undervisa i munhygieniska spörsmål för barnen på ett lämpligt sätt, handhava klinikernas ekonomi, borttaga alla tandsten samt putsa alla fyllningar, varvid naturligtvis de för dessa operationer nödvändiga instrumenten såsom borrmaskiner och dylikt skall av kliniksystern handhavas”.
Hammarlund ville se kliniksystern som den tidens tandhygienist och han jämförde med USA som hade tandhygienister. Det väckte debatt i fackpressen och en intensiv debatt i tandläkarorganisationer. Efter ingående diskussioner beslöts i en tillsatt kommitté att tandsköterskans arbete skulle vara begränsat till åtgärder ”utanför munnen”.
Först 1963 läggs en skrivelse från medicinalstyrelsen till sjukvårdsstyrelsens handlingar angående ett tillstånd för vissa tandsköterskor att efter tandläkarens anvisningar utföra kariesprofylaktisk flourbehandling. Så från år 1963 fick tandsköterskor utföra lokal flourprofylax.
Redan 1929 i Berlin skrev Dr Jakob Rummelsberg att tandläkare i sin praktik är synnerligen beroende av sin sköterska, samt att tandsköterskeutbildningen inte beaktas tillräckligt. Han menade att då den konservativa och kirurgiska behandlingen spelar en alltmer dominerande roll fordras en helt annan utbildning och den bör avslutas med en examen.
Det fanns inte så många uppgifter om de första tandsköterskorna i Sverige. Möjligen var det så, att unga kvinnor kunde få praktisera hos en tandläkare och så stannade de kvar där för att hjälpa till med allahanda sysslor och avlastade tandläkaren alltmer.
Tack till Louise Ericson, leg. tandläkare och ordförande i tandläkarförbundets museinämnd