Dom är många, . de där underbara kollegorna som passerat genom ens liv. Men så är det några riktiga guldkorn, som etsat sig fast i hjärtat och själen. Det känns som man aldrig kommer bli sig lik när de försvunnit ur ens liv. Det är som en stor traumatisk skilsmässa när de går vidare till en ny arbetsplats med nya kollegor.
Jag håller just nu på att gå igenom en sådan skilsmässa . När nyheten kom, så låtsades jag att det inte fanns, att hon nog skulle komma på andra tankar. Det är ju ups and downs i vilken relation som helst. Men tiden tickade på och nu är stunden kommen. Hon ska gå vidare och kvar är jag (och alla vi andra) och undrar hur tusan jag ska kunna gå vidare.
Min känsla är precis som när kärleken tog slut som 15 åring. Man sitter och kramar en kudde och spelar riktigt smöriga ballader. Eller känslan när ett barn flyttar hemifrån. Man måste prova sina vingar och flyga vidare ibland. Men kvar på jobbet finns tomrummet, det vanliga.
Nu kan man fråga sig hur tusan hon fick för sig att byta jobb, när allt är så bra. Man kan säga att hon blir tvingad att byta jobb. Betydligt mindre resväg och väldigt mycket mer i plånboken.
Är det inte dags att vi sköterskor får betalt för det enorma arbete vi gör varje dag. Är det inte dags att klinikerna blir bemannade med människor som vill vara kvar och på så sätt få den goa underbara stämningen som man får när man hängt ihop ett tag, man känner varandra och ser varandra? Man kan lita på varandra och kompetensen stannar kvar på kliniken?
Jag ser bara ett sätt att lösa den generella massflykten av sköterskor. Tre bokstäver. L Ö N. Så slipper jag gå igenom fler skilsmässor.
Jag önskar dig, älskade kollega lycka till på ditt nya jobb, för you will rock their world!