Dags att vi utrotar tandvårdsrädslan

Först som skämtsamt skoj och allmänt pladder, till tårar och panikångest. Handen på tandläkarens hand. ”Du är den enda som lyssnat på mig”.

Jag började som tandsköterska . på en liten privat klinik för väldans länge sedan. I en ombyggd lägenhet där det hade det varit tandläkarpraktik i många år. Många av den äldre generationen patienter berättade då alla samma sak. De var rädda för att gå till tandläkaren. Allt från lätt obehagskänsla till nästintill panikångest. Alla berättade i stort sett samma historia om skoltandvården. 

En sur grinig och hårdhänt tandläkare tog hand om eleverna . Om någon gnällde lite så blev de tillrättavisade av tandsköterskan som tillika var tandläkarens fru, lika sur hon.

Om de fortsatte gnälla eller gråta så började deras hund, en stor schäfer morra under stolen. Alla dessa patienter hade tandläkarskräck och var väldigt rädda för hundar, famförallt schäfrar.

När jag sedan hamnade i Göteborg, så var det många som talade om en tandläkare som mest pudrade näsan och var allmänt otrevlig mot patienter.

Detta borde ju vara något som stannar hos våra patienter födda på 40,50 och 60 talet. Därför blir jag både häpen och rädd när jag nästan dagligen träffar väldigt rädda patienter, som fått sin rädsla av bemötande och nästintill övergrepp nu, på 2000-talet. Övergrepp i form av att man inte slutat när patienten sagt ifrån, de har blivit nedtryckta i stolen och liksom överkörda.

Jag träffade en sådan patient idag, som undvikit tandläkare på 3 år på grund av en sådan händelse. Det var nästan att patienten vände i dörren in till rummet. Hen utstrålade rädsla och panik. Nästan som ett trängt djur. Tänk den lyckan när vi bara lyssnade och lyckades genomföra en behandling som hen skjutit på i tre år. Behöver jag säga att hen nästan gjorde hoppsasteg ut genom dörren, likt en flicka som just gått på sommarlov. Allt för lite medmänskligt bemötande och att någon lyssnade.

Eller patienten i 40-års åldern. Högt uppsatt och ansedd på sitt jobb. I tandläkare stolen kom rädslan. Först som skämtsamt skoj, allmänt pladder till tårar och panikångest. Handen på tandläkarens hand. ”Du är den enda som lyssnat på mig”.

Det är dags att vi utrotar tandvårdsrädsla och allt vad det heter. Det är ju ändå en förhållandevis lätt uppgift. Eller?