En ohemult grå februarimorgon . Endast den som varit i Göteborg en grå februarimorgon vet vad jag talar om. Min lilla tandläkare såg ut genom fönstret och undrade lite om meningen med livet. Du vet ”Det kommer aldrig någonsin bli vår” känslan.
Vår första patient för dagen kom för en undersökning och berättade att han skulle bestiga K2 . Eller ja, iallafall en del av den. Jag såg hur min lilla tandläkare glimmade till. På frukostrasten talade en annan tandläkare om att hon hade en väninna som bestigit Kilimanjaro. Vi pratade om möjligheten att kanske göra en sådan klinikresa. Det finns ju sådana resor där det anordnas bergsbestigningar. Jag undrade mest om det inte fanns några härliga platåer där man kunde dricka bubbel.
Sen kom vi raskt på att det nästan är omöjligt att få en resa utomläns beviljad, så vi återgick till att drömma. Min tandläkare var dock helsåld på idéen att bestiga ett berg. Jag höll fortfarande fast vid bubbelintag i stället. Så där mitt emellan två patienter, så sa jag att ska vi inte ansöka om att åka till klinikerna i Afrika i stället? Tillsammans? Det om något ger en förändring i alla led. Det var som att tända en lampa. Det riktigt glittrade i hennes ögon. Jaaa utbrast hon, lyckligt över att komma på vad som fattades i livet denna gråa februarimorgon.
Som en tillfällighet så dök det upp möjlighet till ansökning om att åka till Afrika bara en vecka senare. Det är finfina villkor och ersättning under tiden man är borta, men då i alla fall jag har lite nerbantat sparkapital efter en långdragen ”riva ut allt och börja på nytt” renovering så fick vi passa på det.
Dessutom såg min äldsta son på mig med vilda ögon och sa men mamma? Vem ska tvätta när du är borta? Den yngsta sa i alla fall att han nog skulle sakna mig för mycket för att det skulle vara en bra idé. Men drömmen ligger kvar där till en annan dag.
Hur gick det då med patienten som skulle bestiga K2?
Han kom tillbaka efter sin strapats, det var tufft men han klarade den etappen han hade som mål. Han hade aldrig toppen som mål, utan en viss höjdmeter utan att få höjdsjuka. Han beskrev med inlevelse den stora utmaningen med att nattkissa varannan timma i 10 minusgrader. För mig låter det förfärligt då det är jobbigt att bara lämna täcket och tassa upp i rumstemperatur och nattkissa en gång. Jag frågade hur man kan komma på just det, det finns väl andra mer njutbara utmaningar.
Då sa han så fint att alla har sin egen K2 att bestiga. Det kan handla om att utveckla sig själv eller byta jobb. Så jag döpte om det till alla har sitt eget Kilimanjaro, vilket är ditt?
Jezzica Ekstedt