Att ringa en patient i dag, . är inte som det var att ringa patienter för 10 eller 20 år sedan. Jag har en hel del telefonkontakt med patienter, då vi tar emot mycket remisser och behöver få kontakt med dem på ett eller annat sätt. Den som svarar är avvaktande, nästan lite aggressiv, frånvarande eller lite disträ. Sällan presenterar de sig i telefon. De svarar med ett enkelt ”hallå”.
Redan när jag var 4 år fick jag lära mig svar med mitt namn, mitt efternamn eller med telefonnumret. Den stora frågan är dock varför man svarade med telefonnumret, personen som ringde ville väl ändå veta vem som svarade.
Jag har dock börjat använda 1177.se som en kontakt, just för att det är så svårt att få tala med patienter idag. Jag sneglar lite på vården och ser hur blir jag, min man eller mina barn kallade till vården. Ingen ringer som första kontakt. Får alltid information eller tid via 1177, Kivra eller i den vanliga brevlådan. Väldigt ofta så svarar de inte alls när jag ringer. Det är ju inte ett känt telefonnummer för dem.
Jag har som rutin att skicka sms om att jag försökt nå dem och ber dem återkomma. Många ringer tillbaka samma dag. Hörde ett reportage på radio om att våra unga idag lider av telefonskräck och inte kan svara i telefon när de inte känner igen numret. Jag kan nog hålla med om det, då det oftare är patienter över 30 som svarar än de som är under 30. Ett och annat samtal har ändå hamnat i komihåg-banken.
Jag ringer en remisspatient, just denna dag ringde jag ganska sent, strax efter 19. Jobbade kväll och för ovanlighetens skull hade vi det ganska lugnt. Jag hade en hel hög med remisser som hamnat på mitt bord att ringa, så jag passade på när tillfälle gavs.
Patienten svarar avvaktande och jag presenterar mig med namn och ärende. Det blir tyst lite längre än normalt och säger sedan hårt och vasst att jag stör hen i middagen. Hen lägger dessutom till att hen absolut inte vill bli störd på kvällen. Jag ber om ursäkt och säger att det är nu jag har möjlighet att ringa.
Pat ville dock inte lyssna, utan jag fick skicka informationen skriftligt och en kallelse på posten. Jag fick ju känslan av att jag stövlat rakt in i hens kök utan tillåtelse och ändå var det hon som svarade i telefonen när de ringde.
En annan patient jag ringde var en man i pensionsåldern, med utländskt klingande namn. I telefonen svarade en ilsken kvinna; ”vad vill du?” Inte ett ”hej” eller ”hallå”. Vi är ju alltid lite bakbundna av GDPR, så man vill ju inte avslöja för mycket i telefon.
Jag svarade artigt med mitt namn och frågade vem jag pratade med. Hurså undrade kvinnan. Jag kom ju liksom inte ur situationen utan att fråga efter mannens namn. Jag sa då vem jag sökte. Hon gav då telefonen till mannen med namnet som jag sökte. Sen sköttes hela samtalet på högtalare. Mannen talade finfin svenska och lät inte gammal eller omyndig. Jag berättade att vi fått en remiss och att jag ville boka en tid. Kvinnan som svarat sa till mannen vad han skulle säga (hördes ju så tydligt då de satt på högtalaren). Men mannen fick tid och jag tror alla blev nöjda.
Ibland så behöver man ringa och ändra tider för patienter. Saker händer både i vår tidbok och i våra privatliv som gör att vi måste avboka eller ändra. Jag ringde då en av våra egna patienter och behövde flytta hennes tid. Hon skulle inte behöva vänta längre än en dag extra eller så. ”Va nä, varför då. Det behövs inte” var hennes kommentar.
Sen är de otaliga de samtal, där patienten svarar men absolut inte kan prata. De önskar att jag skall återkomma en specifik tid eller dag. Som bekant är ju det lite svårt, då vi allt som oftast stjäl till oss tid för att kunna ringa.
Min undran alla dessa gånger är varför man svarar alls?
Jezzica Ekstedt