Tänk om jag får bestämma själv .  Tänk om alla fick som de ville. Varje dag hela tiden. Tänk om. Verkligen OM – det vore ju fantastiskt. En fri värld av lyckliga levnadskonstnärer.

Så kan vi ju inte ha det. Säger nån. Varför inte? För så har vi aldrig gjort förut.

Jag jobbade på polishuset, i deras personalmatsal, efter gymnasiet. Tänk vad många söta poliser i fina uniformer jag fick se. Jag älskar uniformer. Tänk OM alla hade uniform! EN hel värld i olika uniformer. OM jag skulle gilla det!

Jag gillade att jobba där – full fart och många glada. Utom damen som förestod cafeterian. Hon ville att allt skulle vara som det alltid varit. Jag ville flytta på saker. Det är ju praktiskt att ta en bricka först, koppen och fatet sen, fikat sen och betalningen sist.

Jag flyttar på saker. Jag tänker OM. Sådärja! Å, ni har gjort OM! Säger de glada poliserna på sin rast. Vad fiffigt! Jag lyser av lycka. Damen snörper sin lilla läppstiftsmun. Stora turkosblå ögonlock blir det när hon blinkar för att markera sitt ogillande.

Sen gör hon om. Tillbaks till det gamla. Om och om igen! Och om! Och om igen! Nej, för jag gav mig. För det hände aldrig. För jag frågade först: Ska vi göra OM här? Nej, det ska vi inte. Varför inte? För så har vi aldrig gjort förut. Snörp.