Elenor Norin, 46, blev klar med sin tandsköterskeutbildning i december i fjol . I februari i år började hon jobba på specialistkliniken på sjukhuset i hemorten Östersund.

– Jag hade sådan tur! De sökte folk hit till barntandvården. Och det var ju precis det jag ville jobba med, säger hon.

Helt ny som tandsköterska, alltså – men Elenor har arbetat i 18 år med barn med funktionshinder, i avlastningsboenden och som personlig assistent.

Hon är i stort sett nöjd med utbildningen, som hon gick i Sollefteå.

– Men eftersom jag redan då var inriktad på pedodonti hade jag önskat mig mer praktik på det området. Under det halvår jag nu jobbat känns det ibland som jag fått ”uppfinna hjulet” själv. Jag har fått hitta egna metoder.

Med sin speciella bakgrund var hon på sätt och vis överkvalificerad när det gäller just barnperspektivet – och kunde tillföra ett och annat själv.

– Ja, jag hoppas åtminstone det, säger hon.

Det första som slog henne på hennes nya arbetsplats var att miljön inte var särskilt inspirerande för barn.

– Här fanns just ingenting, frånsett några Kalle Anka-tidningar.

Många av barnen som kommer till kliniken är ganska rädda, konstaterar hon.

– Därför behöver vi ha lite saker för att avleda deras tankar. Ibland vill tandläkaren tala med föräldrarna i enrum och då behöver barnet stimuleras.

För att göra miljön mer barnvänlig sökte hon, och fick, ett bidrag på 20 000 kronor från Bassefonden (en stiftelse uppkallad efter Sebastian ”Basse” Olofsson, som avled 5 år gammal på Östersunds sjukhus 1995).

För pengarna köpte Elenor bl a barnmöbler, bord och stolar, saccosäckar, tavlor, whiteboardtavla, ritpapper, kritor, leksaker, klämbara stressbollar och viktdynor (ett slags kornkuddar, inslagna i små örngott, som har en lugnande effekt på barn i tandläkarstolen).

Hon inhandlade också två ”skattkistor” fyllda med småleksaker, ur vilka barnen får välja något att ta med sig hem efter behandlingen.

– Ibland får de veta det innan behandlingen, då fungerar det som en morot. Men vi kan också ha dem som en glad överraskning, det beror på patienten.

För Elenor handlar pedodonti inte bara handlar om vad man gör i munnen, utan att överhuvudtaget ta hand om barn på bästa sätt. Tandsköterskan har, menar hon, en viktig roll för att de ska känna sig lugna och trygga.

– Mycket handlar om inskolning: jag har tagit emot en hel del barn själv och visar dem hur tandläkaren ska göra nästa gång de kommer hit.

Barnet får bekanta sig med tandläkarstolen, prova på fluorlackning, m m.

– Jag visar också bedövningssprutan. Och när barnet är redo för det, kanske vid andra eller tredje besöket, så lägger jag en lätt bedövning. Bara ett par droppar, så de får uppleva pirret och domningen.

– Ger man bara barnen lite extra tid, visar och förklarar, så brukar det gå bra. Det kan betyda att de klarar sig ifrån tandläkarskräck resten av livet.