Vi har väl sneglat på scanning på dentalstämmorna genom åren och vi såg framför oss en intra oralkamera, möjligtvis en laptop vi behöver ta med oss in på rummet.

Så kom då dagen när scannern gjorde entré. Dom var faktiskt två till antalet och dom döptes raskt till Eva och Adam.

Men någon känsla att befinna sig i den eviga lustgården har inte infunnit sig. De är ungefär lika smidiga som två mindre rymdskepp och fungerar ungefär lika bra som om man skulle använda Wi-Fi från Saturnus.

Först pratar vi storlek och manövrering av rymdskeppen. De går med nöd och näppe in genom dörren till behandlingsrummen. De måste vara anslutna till eluttag annars blir dom lika griniga som en treåring med lågt blodsocker.

Då de är så stora, så är de i vägen även när de inte används. De står under ett skåp men är ungefär tre centimeter för höga för att man ska kunna öppna skåpet. Så rätt preposition blir väl framför skåpet. Dessutom öppnas detta skåp flera gånger varje dag.

Vi verkar ha någon slags nätverksskugga på kliniken, så de försöker bokstavligt talat få kontakt med Saturnus. Det går sådär kan jag säga.

När vi då kommer till själva momentet att scanna, så är det som att köra in och vända med en långtradare med extra släp i patientens mun. Men det fungerar ändå ganska bra.

För när vi kommer till momentet med att skicka arbetet, då börjar problemen igen och den får inte kontakt med yttre rymden och vill således bli omstartad för att ens vilja försöka igen.

Men nu har vi tack och lov fått en uppdatering och nu ska allt bli väldigt mycket bättre. Vi får väl se hur det blir med det, vi är ju lite tekniskt uppgivna så att säga…
 Jezzica