Hoppa till innehåll

Implantatets konstruktion kan påverka hållbarheten

  • 2 min läsning
I en systematisk forskningsöversikt uppvisade endelsimplantat en överlevnadsgrad på omkring 95 procent efter fem år.

Zirkoniaimplantat . kan vara ett alternativ till traditionella implantat av titan, men de olika konstruktionerna bör inte betraktas som en enda enhetlig produktgrupp. Implantatets utformning påverkar hur belastningen fördelas och hur väl konstruktionen motstår frakturer, visar en avhandling från Malmö universitet.

Zirkonia är en biologiskt kompatibel keramik med en tandliknande färg. Materialet kan därför vara fördelaktigt i estetiskt känsliga områden, exempelvis när tunt tandkött eller en retraktion annars skulle kunna göra ett grått titanimplantat synligt. Samtidigt är zirkonia sprödare än titan, vilket gör konstruktionen och valet av implantatsystem särskilt betydelsefullt.

Abdulaziz Gul, Malmö universitet, har i tre delstudier undersökt kliniska resultat, spänningsfördelning och frakturmotstånd hos olika typer av zirkoniaimplantat. Implantaten kan antingen bestå av en sammanhängande del, där implantat och distans utgör en enhet, eller av två separata komponenter. I tvådelade konstruktioner kan kopplingen mellan implantat och distans ligga vid ben- eller mjukvävnadsnivå. Även materialet i distansskruven kan variera.

I en systematisk forskningsöversikt uppvisade endelsimplantat en överlevnadsgrad på omkring 95 procent efter fem år. Implantat med syraetsad yta hade bättre överlevnad än konstruktioner med andra undersökta ytor, medan implantatens längd och diameter inte visade några tydliga skillnader i överlevnad.

I en datorbaserad finit elementanalys hade de tvådelade konstruktionerna lägre spänningsnivåer inne i själva implantatet än endelsimplantaten. Samtidigt överfördes mer av belastningen till den omgivande strukturen. Det visar att olika konstruktioner kan reagera på olika sätt även när de utsätts för samma belastning.

Avhandlingens laboratoriestudie omfattade upprepad belastning i fuktig miljö, följd av tester fram till dess att implantaten brast. Samtliga undersökta konstruktioner hade ett frakturmotstånd som enligt forskarna motiverar fortsatt klinisk utvärdering. De tvådelade implantaten med koppling vid mjukvävnadsnivå hade det högsta frakturmotståndet, följda av endelsimplantat och tvådelade implantat med koppling vid bennivå.

Resultaten innebär dock inte att den konstruktion som var starkast i laboratoriet automatiskt ger bäst resultat för patienterna. Det kliniska kunskapsläget är betydligt bättre för endelsimplantat än för tvådelade zirkoniaimplantat. Långsiktiga kliniska studier behövs därför för att avgöra om skillnaderna i belastning och frakturmotstånd också påverkar implantatens funktion och överlevnad i munnen.

För tandvårdsteamet understryker forskningen betydelsen av att känna till vilket implantatsystem och vilka komponenter som används. Noggrann dokumentation och spårbarhet kan vara viktiga vid behandling, uppföljning och eventuella framtida komplikationer.

Källa: Malmö universitet

Dela artikeln