En häftapparat . modell pytteliten. Jaa nu undrar du säkert hur jag tänkte där. Jag ska förklara. Vi opererar ganska mycket och det är många saker som patienten skall ha med sig efter ett besök hos oss. En påse med tork att bita på vid blödning efter ingrepp. Ett papper med information om efterbesvär som kan komma efter en operation (nästan ingen minns det som sägs innan operationen) och en liten liten lapp med information om smärtstillande…
Förra gången . skrev jag om munskydd. En annan välanvänd artikel är ytdesinfektion och handsprit, som jag upplever har haft väldigt varierad kvalitet det sista året. Vi är ju så vana vid att få det vi beställer. Det finns sällan utrymme för något annat än det som finns i upphandlingen.
Jag har alltid . sett en tandsköterska som spindeln i nätet. Men efter att ha sett en sagolikt vacker dokumentär om en bläckfisk så får jag nog ändra mig. Dessutom är jag fasligt rädd för spindlar, opålitliga, otäcka och en del honor mumsar ju i sig friaren efter kärleksakten. Det där låter ju inte som en tandsköterska direkt.
Jag är en person . som har ganska höga förväntningar på det mesta, utan att tänka på att jag har det. Framför allt höga förväntningar på saker som är bokade lite längre fram som tex en semesterresa, en weekendresa, en föreställning eller ett besök på en nöjespark.
Det är lätt att glömma . hur samstämda man är i ett team efter ett tag. Min förra tandläkare och jag skulle nog kunnat jobba en vecka utan att prata med varandra. Man blir liksom expert på att överhöra saker och mystiskt plocka fram det som behövs.
Vi har en apparat på jobbet, . och denna apparat tror jag är till enbart för att bedöma intelligensnivån på oss tandsköterskor. Framför allt min intelligensnivå!
När jag var tandsköterskeelev, . så var känslan vid praktikens slut att jag var top notch! Kunde inte bli bättre sköterska liksom. Jag gick därifrån med goda vitsord, gofika i magen och en fin känsla i hjärtat.
När jag var helt splirrans . ny tandsköterska, så började jag jobba på en liten privat klinik. 24 år fyllda för en herrans massa år sedan!Där jobbade tandsköterskan Malin. Jag ser henne som mitt (arbets)livs mentor. Med sin enorma vänlighet och omsorg, tog hon mig under sina vingars beskydd och lärde mig så mycket om bemötande och empati.
Såklart lärde hon mig massor om mina uppgifter som tandsköterska. Men i grund och botten så hör jag mig själv nästan låta som henne, idag efter 17 år.
Följande samtalsämne . utspelade sig hemma hos oss en vanlig grå tisdag i mars:
Maken frågar mig hur tusan jag kan vara så trött, jag har ju bara hållit i en sug hela dagen och ropat in en och annan patient. Maken reser sig och hasar fram över köksgolvet i ett par tofflor, ropar på den fiktiva patienten Lennart och hasar sig tillbaka till köksbordet. En illustration över min arbetsdag.
Jag börjar då tänka tillbaka på dagen och funderar på vad jag egentligen har gjort.